• Om Du brinner för att skriva Din egen musik, om Du vill lära Dig mer om hantverket bakom en låt, om Du vill ta Ditt skapande till högre höjder och ge dem ett flygfält att slå ut sina vida vingar på. Då är Writer’s Evening en plats för Dig. Läs vidare...
    Hos Writers' Evening kan du utveckla dina idéer, inspireras och dyka djupt in i detta genuina hantverk. Ingen kan berätta Din historia som Du. Din låt är en aldrig förr skådad pärla, lyft den mot himlen och låt solens strålar röra vid den. Du kommer upptäcka att den har alla regnbågens färger. En låt är ett äventyr som kan ta dig till världens ände, till din vildaste dröm eller till en gungstol och en veranda i soluppgången. En låt är en droppe regn i en blänkande fjällpöl, en forsande vårflod på väg hem till Atlanten eller till det okända bortom horisonten. En låt är ett tåg till landet långt borta, till förlåtelse, förståelse och frihet. Skaparen bakom Writers' Evening heter Alexzandra Wickman. Alexzandra är 29 år och utbildad vid Kungl. Musikhögskolan, Rockmusiklinjen och Stockholms Musikkonservatorium Rytmus mellan åren 2001-2012. Hon arbetar idag som sångerska och låtskrivare och är just nu mitt uppe i inspelningsprocessen av sitt första album som soloartist. Alexzandra bildade 2008 countrybandet Molly Bán, som gett ut två fullängds plattor med Alexzandras låtar. "Writers' Evening är en fortsättning på det äventyr jag startade i Nashville 2014 och en lustfylld, livslång dröm att få vara en del av att ta musiken och hantverket in i framtiden." - Alexzandra Wickman
  • Jag var 10 år. Det var sommar och syrénbersån stod i full blom, likaså äppelträden och mitt i all grönska satt mamma med sitt kaffe, terpentin och linolja, staffli och oljefärger. Alltihop var en ”idyll”, som pappa brukade säga med kärlek i rösten. Läs vidare...
    Jag vet inte varifrån jag fick idén, den bara dök upp som en blixt från den, just denna dag, klarblå himmelen. Jag minns hur jag plötsligt rusade ut ur mitt rum, i stråhatt och klänning jag fått av farmor till midsommar, genom köket, hallen, ut över gruset, över gräset, förbi min vita kanin Snuffe, som nyfiket skuttade efter bort till bersån. Jag ropade glatt och ivrigt: ”Mamma! Du måste hjälpa mig!” Djungeltrumman gick. För nog stannade både fåren, fasanerna och råddjuren, hönsen, med tuppen Charlie i spetsen, och skogens alla fåglar, upp i sina vardagliga bestyr och samlades, med stor entusiasm över vad som var på gång på gården, vid den stora grinden till hagen när jag kom farande som en virvelvind. Jag var bundis med skogen och dess invånare. Jag kände mig lycklig och pirrig, jag hade fått en idé och den gav mig så mycket kraft att jag hade kunnat springa hela Nävekvarn runt där och då, på samma vis som Kalle Anka skulle ha gjort. Med benen snurrandes ovanför marken. Jag flög. Jag och mina vänner brukade gå och slå dank, frågan ”vad ska vi hitta på nu?” var så uttjatad att vi inte längre fick något svar från våra hårt arbetande föräldrar. Oftast så sparkade vi boll mot brandstationens vägg, eller spelade tennis på asfalten där brandbilarna vilken sekund som helst kunde svänga ut vid en plötslig utryckning, det ligger nog fortfarande tennisbollar på taket, och fläckarna efter fotbollen kommer inte försvinna förrän de beslutar att riva alltet. Vi lekte ”Kära hästar”, en lek vi själva hittat på och som var ständigt återkommande. Min granne, Rick, var den första kille jag pussade på munnen. Vi var fem år när det skedde, i en skogsglänta mitt i bädden av vilt växande vintergröna. Jag var den vita hästen och Rick den svarta. Vi plockade tusenskönor och sa: ”älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar…”, medan vi plockade bort blad efter blad. Vi var mycket noga med att se till så det sista bladet alltid slutade på ”älskar”. Det var innan jag börjat skriva musik och innan ”if you wanna make a hit, make it hurt”, som Dolly säger. Allt var som en rosa dröm. När jag var ensam var jag i min egen lilla magiska värld och pappa berättar än idag om hur han brukade sticka in huvudet i mitt rum och kolla ifall jag levde efter att jag inte synts till på flera timmar. Då hade jag ägnat mig åt smyckeskonst, att sy kläder, skriva sagor, dagbok, måla tavlor, att spela piano, gitarr och sjunga. Men ingenting av allt det där fick en sådan genomslagskraft i mitt inre som den här idén. Och detta var en idé som skulle förbli en del av mig för alltid. Efter den här dagen förändrades allt. Nu kunde jag sitta på mitt rum i flera dagar utan att komma ut annat än för att äta, jag åt fort, tackade för maten och lämnade bordet, snabb som en vessla kilade jag tillbaka in på rummet igen. Mina vänner såg inte så mycket av mig längre. Den där soliga sommardagen 1995 började mamma skriva på det kollegieblock jag ryckt med mig i farten. Hon skrev: ”Svalorna flyger högt i det blå, prästkrage, vallmo så vackra de stå, de sjunger i vinden, vid havet. ”Ok, tack.” sa jag och tog vänligt, men bestämt blocket ur hennes händer och ilade barfota tillbaka över gräset, gruset och in i huset. Jag hade redan börjat skriva i mitt huvud och måste fort tillbaka till mitt rum. Musiken var en stor del i vår familj, mamma spelade piano, gitarr och mandolin och pappa gitarr och banjo. Båda sjöng de och skrev musik. Julen då jag skulle fylla fem gick det ett barnprogram på tv dit man fick skicka in sin önskelista. Bland tusentals fiskade de upp mitt brev ur en stor tunna. Jag hade målat en bild på ett piano. Till min stora spänning och förtjusning kom det så ett litet piano på posten. Kort därefter fick jag även en egen gitarr av mamma och pappa. Men trots att jag älskade att sjunga och spela andras kompositioner och vispop böckerna var så sönderspelade att bladen föll ur om man petade på dem, så hade de inte lyckats fånga hela min uppmärksamhet. Tills jag en sommardag förstod att jag kunde skriva egna låtar. Jag hade så mycket jag ville säga. Jag ville helt enkelt musicera utifrån mitt eget hjärta, min sanning. Och när jag insåg att jag kunde göra det öppnades en ny värld. Skogens invånare fick således gå på många konserter efter den dagen, för att lyssna till en liten flicka med en stor gitarr som brukade placera sig mitt i hagen tills solen gick ner. Alltid barfota, med fårskit och hö mellan tårna. - Alexzandra Wickman

© 2015 ALEXZANDRA WICKMAN. ALL RIGHTS RESERVED.